Jag har länge varit sugen på att prova springa ett Backyard Ultra men det har alltid krockat med andra tävlingar eller semestrar. Men i år hade jag inga andra större tävlingar bokade så jag letade upp en som verkade intressant och ganska nära. Klåveröd Backyard som har den speciella egenskapen att det är 120 höjdmeter per varv. Jag gillar att springa i backar och är ganska stark i benen.
Backyard Ultra är ett ganska nytt koncept inom löpning som kommer från Lazarus som är snubben som också hittat på den galna tävlingen Berkley Marathons. Jag träffade honom när jag sprang Kullamannen 2019. Backyard Ultra går ut på att man springer ett varv på 6,7 km som man måste klara av på en timme annars är man ute. Varje timme startar ett nytt varv. Sen pågår tävlingen till det bara finns en person kvar. Den sista personen som är kvar måste fullfölja ett varv själv. Anledningen till att det är just 6,7 km per varv är att det blir 100 miles (161 km) på 24 timmar.
Alexandra körde mig till Klåveröd som tar 75 min från Skurup. Det var lite morgondis och svalt men så ut att bli en väldigt bra dag vädermässigt. Vi rullade in på Linda Bengtssons gård kvart över 8 och där hade redan hälften av löparna börjat förbereda sig. Jag ställde upp min stolar nära toaletten ifall det skulle uppstå kö. Tog med två stolar så att jag skulle kunna lägga upp mina fötter i pauserna. Kollade över vad som fanns i form av energi och vätska vilket såg bra ut. Vatten, saft, cola, kaffe och banan var det jag siktade in mig på.
Det började närma sig start och vaselinet åkte på. 28 anmälda och 26 stod på startlinjen. Det var korta kläder som gällde för mig men det fanns en del mindre erfarna löpare som hade både lång tröja och vindjacka på. Starten gick och vi lunkade lugnt iväg. Alexandra lämnade för att åka till barnens fotbollsaktiviteter. Banan gick till stor del på stigar i skogen, men även till viss del på grusväg. De 120 höjdmetrarna var fördelade på ungefär 10 backar där vissa var väldigt branta. Men även de flacka backarna gick vi i för att spara på benen. Jag kom tillbaka till startområdet efter 45 min. Passade på att dricka, ta en del banan och tömma skorna på grus och barr.
Funktionärerna meddelade sen när det var 5, 2 resp 1 min kvar till start och sen var dags för nästa varv. Det var väldigt skönt att slippa springa med tung väst eftersom man hade allt i startområdet. Det var fortfarande behaglig temperatur men det skulle bli varmare så de meddelade att du skulle sätta ut en vattendunk efter halva rundan. Dock kända jag inte att jag behövde fylla på vatten under rundan just nu. En kul sak de hade var en klocka som man skulle ringa i när man slagit personligt avståndsrekord. Det var en tjej som ringde i klockan redan efter två varv och då sprang hon ändå ett tredje varv efter det. Det fanns även lite sponsrade priser som lottades ut bland löparna. Jag hade tur att vinna ett presentkort på 400 kr hos Löplabbet.
Efter varv 4 så bjöds det på hamburgare med hembakat bröd. Det var gott och ganska lagom att få i sig i pausen. Det var ett par som bägge sprang i tunna löparsandaler. När de sprang efter mig så kände de igen min Ironman-tatuering på vaden. Det visade sig att vi hade sprungit GIFT, Genarps IF Trail, tillsammans i somras. Förutom dem så kände jag inte igen några andra av deltagarna. Varvtiderna blev långsamt längre och längre. Nu plockade jag med min ihopvikbara kopp som jag tryckte in i svettbandet på armen.
Efter varv 8 bjöds det på våfflor som var gjorda av ägg från gården. Det var väldigt gott och lätt att få i sig. Det blev några fler som ringde i klockan och droppade av en efter en. Nu var vi ungefär hälften kvar. Klockan var 17 så den varmaste tiden på dagen var över. Jag bytta tröja var femte varv vilket var skönt eftersom jag blev rätt svettig. På varv 10 var vi bara 8 stycken kvar. Nu var det dags för en långärmad tröja och pannlampa.
Det går automatiskt lite långsammare i mörkret och nu tror jag pausen var nere på 8 min som gick väldigt snabbt. Vi var 5 pers som kom sprang varv 12 och därefter serverades det mackor och buljong. Familjen hade kommit för heja på mig vilket var jättekul. Varv 13 startade och då gav en person upp på startlinjen. Efter 100 meter var det ytterligare två personer som gav upp, vilket betydde att vi bara var två kvar. Johan som jag sprang tillsammans med hade bara sprungit 6 mil innan och nu var vi över 8 så jag var ganska säker på att jag skulle klara längre än honom. Dock så hade han ett 10 mils-lopp planerat i november så jag tänkte att han kanske skulle försöka springa så långt för att prova på distansen.
När vi kom i mål på varv 13 så sa Molly att detta måste du vinna pappa. Då hade jag redan hört Johan prata med funktionärerna om att han skulle sluta springa eftersom hans ena knä började ömma. Så det var bara att ställa mig ensam på startlinjen och genomföra varv 14 själv. Det var en fantastisk känsla och lyckan att veta att jag skulle vinna mitt första lopp gjorde att det inte alls kändes jobbigt att springa. Eftersom det var sista varvet behövde jag inte heller hålla igen och kunde springa i många av backarna som vi annars hade gått i. När jag närmade mig mål såg jag eldarna och hörde den stämningsfulla musiken som spelades. Det var längesedan jag känt mig så här fräsch efter ett lopp. Men det gör stor skillnad att få lite vila varje timme.
14 varv blev 93 km och 1700 höjdmeter. Som pris fick jag en handgjord skål från världsmästaren i drejning, Bente Brosböl Hansen, som bor i Klåveröd. Det var nog inte sista gången jag sprang ett Backyard Ultra. Åtminstone inte om jag hittar någon annan med mycket höjdmeter. Tack för all support!
