UTMB Mont Blanc har varit en dröm ända sedan jag hörde talas om det när jag blev lite mer intresserad av trail- och ultra-löpning. Dock trodde jag inte det riktigt det var realistiskt för mig att genomföra förrän jag hade klarat av UTMBs tävling i Val d'Aran 2021 då jag även blev direktkvalificerad till UTMB Mont Blanc. Henrik blev också direktkvalificerad men Johan bröt pga magproblem så vi trodde inte han skulle ha någon chans. Men han ansökte och lottades in vilket var jättekul.
Träningen gick lite bättre inför detta loppet och jag tog
lite lärdomar från Spanien. Bla att jag i princip körde alla
uppförsbacketräningar med stavar för att även få in mycket överkropp. Det blev
även 3 veckor innan tävlingen sön: 1500 hm, tis: 1000 hm och lör:
Snapphaneracet 28km med 800 hm som jag tror verkligen gjorde skillnad.
Väl på plats träffade jag Lars som jag sprungit några
tävlingar med innan. Han sprang TDS 145km vilket gick bra. Johan och Henriks
fyra träningskompisar var också nere, där Micke sprang OCC 55km och Patrik CCC
100km. Så det fanns nästan någon att följa under hela vistelsen. Vi bodde bara
några hundra meter från målområdet vilket var perfekt.
Vi gick igenom vår packning väldigt noggrant innan vi skulle
hämta nummerlapparna och då upptäckte jag att jag fattades lite grejer som jag
inte trodde var så noga. Men de var tydligen mer grundliga i kontrollerna här.
Så jag fick köpa en mössa då det inte räckte med buff och keps. Även vattentäta
skalskydd till handskarna fick införskaffas. Skönt att vädret aldrig blev så
dåligt att jag var tvungen att ta på dem i alla fall. När vi väl kom till
kontrollen visade det sig att ingen av oss blev kontrollerade, vilket ca 25%
blev. Men det kändes ändå tryggt att ha med allt som man skulle.
Väderprognosen innan loppet såg inte alls bra ut. Dagarna
innan var det jättevarmt vilket såklart gör det jobbigt. Men prognosen för vårt
lopp var att det skulle bli svalare och mycket regn vilket ju gör att man blir
ännu kallare. Men ju närmare vi kom ju bättre såg det ut och det slutade med
att det bara kom någon droppe precis vid start och sen inget mer.
I starten var det väldigt trångt. Henrik hade gått fram lite
längre då han är mycket snabbare än mig och Johan. Sen kom den mäktiga musiken
och startskottet som släppte iväg 2627 löpare genom trånga gator i centrala
Chamonix där publiken stod och hejade. Det blev ganska många minuters gång
innan vi kunde börja springa pga trängseln men det var kul med så mycket publik
och att loppet äntligen var igång. De första 7km var det ganska platt och det
blev jogg hela vägen. När första stigningen började dröjde det inte länge innan
vi blev helt stillastående på vissa ställen. Det var pga att vissa passager
över små hängbroar och liknande var ganska smala. Det är ju alltid lite
stressande att stå still i en tävling men det är inte mycket att göra åt. Jag
passade på att få i mig lite energi.
När jag skulle fälla upp stavarna så fick jag direkt
problem. Inne i dem sitter en vajer som sträcks av en fjäder som drar ut för att
spänna upp stavarna. Men den ena fjädern verkade ha fått en knut på sig eller
nåt så jag fick dra allt jag kunde för att spänna upp den. Då började fundera
på om mina 100 euro skulle räcka till att köpa någons begagnade stavar. Någon
timme längre fram poppade till och sen var stavarna som vanligt vilket var
väldigt skönt. Här på första berget så var benen pigga och det gick bra upp och
sen löpning på vägen ner. Jag fick ta på mig lampan innan vi kom till stationen
i botten, Saint-Gervais. Johan hade lite mer komplicerad lampa så jag fick lysa
upp stigen för honom med tills vi var framme så han kunde montera sin
strålkastare. Uppe på berget låg jag på plats 2007 men hade tagit mig fram till
1939 när vi kom ner.
Nu hade vi en lång uppförslöpning framför oss. I början var
det ganska lite lutning så det gick att springa vissa delar. Men sen efter ca
35km så började berget på riktigt och det blev lämmeltåg uppför. Johan började
känna sig lite risig och hade problem med att få ut nåt fast han var kissnödig
hela tiden. Vi kom fram till att det nog berodde på att han tagit för många
salttabletter vilket ju kan påverka njurarna. Så inget mer salt och mer vatten
blev ordinationen. Nerför tog vi det väldigt lugnt och tappade lite
placeringar. Inte för att det hade någon betydelse. Vårat mål var ju att ta oss
i mål inom tidsgränsen. Men på detta lopp är det ganska tajta reptider
åtminstone på första halvan av loppet.
Mitt i natten så tog jag två koffeintabletter så jag inte
skulle bli sömnig vilket jag inte heller blev. Ungefär vid 65km kom solen upp
igen vilket var en härlig känsla. Nu var det bara en bergstopp kvar innan
drop-bagen i Courmayeur i dalen. Vi körde kanske hårt i uppförsbacken och jag
kände att det började påverka magen. Det var en väldigt lång nerförsbacke och
när vi äntligen kom dit var jag helt slut då jag inte kunnat få i mig någon
energi. Johan var inte heller helt hundra och var tvungen att gå på toa. Jag
försökte få i mig nåt och jag tror det blev lite buljong med pasta i. Vi
passade på att byta tröja och strumpor och fyllde på med nytt vaselin på alla
ställen som hade risk för skav. Än så länge hade jag inte känt av någon tendens
till skav vilket var skönt då vi knappt kommit halvvägs av loppet. Vi ville
inte sitta för länge och slösa tid så vi gav oss iväg ganska snabbt och tog 128
placeringar från att vi kom in till att vi sprang ut genom stationen.
Direkt efter började en väldigt tuff stigning och nu började
solen steka också. Stigningen var 800m och vi stannade och pausade på 400m och
600m. Efter denna stigningen mådde jag riktigt dåligt. Johan fick magproblem
igen och jag kunde knappt gå rakt i värmen. Vi kom till en lite vattenkälla där
folk samlats och vilade lite. Där berättade Johan att han fått så mycket skav
att han inte kunde fortsätta. Då kom jag att tänka på ett tips jag fått av en
mer erfaren ultralöpare. Nämligen att om man mår dåligt eller är väldigt trött
så är det värt att ta en 15-minuters sovpaus så "resettar" man
kroppen. Jag sa till Johan att han skulle ta sig ner till nästa kontroll som
var nära så skulle jag komma efter att jag provat detta trick. När mobilens
larm ringde så kände jag mig piggare. Magen var inte mycket bättre men jag
kände mig ändå ok. Så jag gick ner till Johan som hjälpte mig fylla på mina
flaskor. Jag sa att jag skulle försöka lite till i alla fall. Men han hade
redan bestämt sig för att inte köra vidare så han skulle ta bussen därifrån.
När jag lämnade stationen var det lite mer än en timme till tidsgränsen vilket
inte kändes mycket alls.
Eftersom jag kände mig lite bättre gick jag på i ganska bra
tempo uppför nästa stigning. När jag kom till toppen började det blåsa kalla
fuktiga vindar så det blev till att klä på sig en hel del. Dock så slutade
nästan blåsa direkt när jag kom en bit ner i backen som var väldigt lång. Här
var jag tvungen att klä av mig plagg efter plagg igen. Här skulle jag kunnat
sprungit mer, men jag vågade inte då jag inte visste hur mycket stryk benen
skulle ta. Jag kom ju ihåg hur det kändes i slutet i Spanien. Nu blev det mörkt
igen och då hade jag kommit på en bra plan. När jag kom till Champex-Lac skulle
jag ta två koffeintabletter tillsammans med energin och sen lägga mig och ta en
15-minutare till om jag hade tid. Det visade sig att jag efter pausen
fortfarande hade 1 timme till godo så det var det värt. Nu kändes det mycket
bättre och med "bara" tre berg kvar tänkte jag att nu kan jag trycka
på lite mer både uppför och nerför vilket jag också gjorde.
Härifrån tog jag sen placeringar mellan varje kontroll. Jag
träffade på svenskar då och då som jag pratade lite med. Men annars var det
mycket ensamt även om jag hela tiden såg folk i princip som jag gick om uppför
eller sprang om nerför. Nu började jag förstå att det skulle gå vägen vilket är
en fantastisk känsla. Jag fick även en hel del påhejningar i telefonen som jag
kollade vid stationerna för att få ännu mer energi.
Sista berget uppför var väldigt långt och nu hade solen börjat steka igen. Det var brant på sina ställen och mycket teknisk terräng. Här var det många turister som var ute och vandrade också som hejade på oss vilket var härligt. Ungefär när jag nådde toppen så mötte jag en svensk tjej som började prata lite. Jag var så trött så jag märkte inte att hon filmade mig, men hon var tydligen från Pace-on-earth som bla är en podcast. Så jag hamnade på deras instagram där jag mest svamlar. Ungefär 75% in i klippen här är jag med:
https://www.instagram.com/stories/highlights/17934862193237859/
Nu när det bara var sista nerför och såg mycket folk som tog
det lugnt och svalkade sig i bäckar osv så tänkte jag att det är ju lika bra
att köra på så snabbt som möjligt. Jag kommer bara springa loppet en gång så
kul att få så bra placering som möjligt. Det visade sig att det var en lång
nerförsbacke som slingrade sig i skogen med mycket damm och rötter. Men benen
kändes oförskämt pigga och det gick bra hela vägen.
När jag äntligen kom ner till Chamonix var det bara ren
njutning att springa på gatorna med allt folk som hejade. I sista kurvan stod
gänget och hejade och Henrik hängde med ända in i mål. Han hade gjort en
makalös tid på 28 timmar nånting och var bästa svensk. Själv gick jag in på
strax under 43 och var väldigt nöjd med det. Blev placering 1233 totalt av 2627
startande och 1789 som gick i mål. Då var det gott med ölen man fick när man
hämtade ut sin ganska fula finisher-väst. Ingen medalj har de heller på UTMB
tydligen. Men det brydde jag mig inte jättemycket om nu när jag äntligen var i
mål!
Med bara två små blåsor på tårna och hyfsat fräscha ben
kunde jag gå tillbaka några hundra meter vi hade till lägenheten. Benen kändes
mycket bättre än efter Spanien. Blir troligen bara en veckas löpvila i stället
för en hel månad som det blev förra året. Sist men inte minst, tack för all pep
under loppet!
