Race report från mitt tredje 100 miles lopp, VDA by UTMB

Ända sedan jag avbröt Dolomiti Extreme Trail 103km, så har jag funderat på hur jag skulle kunna förbereda mig bättre för bergen. Sedan dess har det blivit två 16-milare, GAX och Kullamannen. Så med den erfarenheten och en massa extra backträning anmälde jag mig tillsammans med Johan till VDA by UTMB 2020. Det är första gången den skulle gå och de lockade med att man skulle bli direktkvalificerad till UTMB Mont Blanc om man klarade att komma i mål på 48 timmar. UTMB Mont Blanc är Europas mest prestigefyllda traillopp. 

Men sen kom Corona och loppet sköts fram ett år. Men 2021 var det då dags och vi flög ner till Pyrenéerna med våra familjer och vi skulle ha lite skön semester efter loppet också. Även Johans kompis Henrik flög ner men endast för loppet. Henrik är riktigt grym ultralöpare med bland annat en 3e-plats på Kullamannen på CVt.

När vi stod på starten var det riktigt mäktigt. Viehla är en liten by med smala gator. Så även om det "bara" var 900 personer som startade så kändes det som minst det dubbla. På starten och vid varje depå var vi tvungna att ha munskydd. Det är ju lite ironiskt eftersom det är i depåerna man fyller på med energi och vätska som mest. Men det var väl någon myndighetsregel för att få genomföra loppet. När det var en minut kvar så tog Henrik fram stavarna och höll dem hopvikta i händerna. Så vi förstod ju att det skulle gå riktigt snabbt för honom. Efter en massa pampig musik gick startskottet och vi var äntligen på väg. Efter 100m hörde jag mitt namn ropas och jag tittade åt sidan. Där stod familjen och hejade vilket alltid är lika kul.

Det gick nog bara en kilometer innan stigningen började. I denna typen av lopp går i alla fall alla motionärer i alla uppförsbackar för att spara benen. Det går ju inte heller mycket långsammare att gå än att springa när det går uppför. Efter kanske en timme så stod vi helt plötsligt helt stilla i uppförsbacken. Sen rörde det sig sakta framåt. Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till en liten smal bro som alla skulle över. Då kändes det i alla fall bra att vi inte stod längre bak för då hade vi fått vänta ännu längre på vår tur. Efter två timmar var vi framme vid första depån Pomarola, 11,1km och 1015hm från start.

När vi kom upp på bergskammen var det en mäktig utsikt vi fick uppleva med solnedgången. Då var det dags att plocka fram pannlampan. Nu gick det en hel del nerför men inte så löparvänligt då det var väldigt brant på sina ställen. Vi kom fram till nästa depå Geles som var första depån med energi då det bara fanns vatten på första. 

Efter några timmar i mörker kände jag att tröttheten börja smyga sig på. Så då var det dags för första två koffeintabletterna. De hade bra effekt och tröttheten försvann. Ytterligare en depå Artiga de Lin passerades. Sen var det tuff stigning uppför en av loppets högsta toppar. Efter toppen träffade vi först några svenskar som vi sprang tillsammans med tills en av dem som hette Alexis trillade och fick stanna en stund med sin fru Anna. Sen träffade vi på ett till gäng med svenskar som Johan och Henrik hade träffat på flygplatsen redan. En av dem filmade lite under loppet så vi blev intervjuade springandes, kul. 

Efter en tid kände jag att jag kört på i lite för tufft tempo. Så när det kom ytterligare en brant backe så var jag tvungen att vila en stund på mitten. Johan fortsatte eftersom han inte ville stanna mitt i backen. Men det räckte med att sitta två minuter för att det skulle kännas bra igen. Så jag kom till nästa depå Baretja själv. Dock gjorde jag ett ganska kort stopp där för att se om jag kunde komma ikapp Johan igen. Nu började det ljusna och det gick nerför mot banans lägsta punkt.

När jag kom fram till Bossost som är en stor depå med varm mat så hittade jag Johan där. Han skulle fylla på vaselin på väl valda delar så jag försökte få i mig lite mat. Vi gav oss iväg ganska snabbt sen och jag gick om över 100 personer i resultatlistan bara genom att göra ett snabbt depåstopp. Äntligen var det lite flackt så man kunde köra lite vanlig löpning. Sista biten innan nästa depå var en rejäl backe på 500 hm där jag gick lite långsammare än Johan. När jag kom fram till Canejan hade han redan fortsatt så nu var jag själv igen. 

Vattnet jag hade fyllt på i Canejan smakade och luktade lika mycket klor som en simbassäng så jag drack knappt något av det. När jag kom fram till nästa depå Sant Joan de Toran visste jag att tävlingens kanske längsta backe väntade så jag fyllde även på min 3e vattenflaska. Det var väldigt mycket uppför men samtidigt väldigt fin natur. Solen stod på och vattnet tog slut. Men som tur var fanns det en del vattenfall att ta vatten ifrån. Då använde jag mig av mitt vattenfilter från Salomon som sitter integrerat i vattenflaskan. Detta kan ha varit min räddning.

Framme vid Pas Estret som var halvvägs träffade jag en svensk tjej som sprungit tillsammans med Alexis och Anna. Hon grät för att hon var tvungen att bryta loppet på grund av att hon hade fått ont i knäet. Hon funderade på att fortsätta men vi förklarade att det var dumt att ens försöka med tanke på att vi bara kommit halvvägs. Här fanns även många kor i dalen. Alla hade en klocka på sig så det hördes ganska mäktigt när hela hjorden rörde på sig. 

När jag kom till en tidskontroll Coth de Montoliu så mådde jag ganska dåligt i magen. Jag skickade till Alexandra och berättade och frågade vilken depå de skulle komma till eftersom det fanns risk att jag var tvungen att hoppa av. På grund av magen åt jag inget utan drack bara vatten. Då började jag så sakteliga känna mig bättre. Jag tog mig förbi nästa depå Montgarri och visste att det inte var långt till nästa där familjen väntade. Terrängen här var också ganska lätt.

När jag närmade mig Beret som var nästa stora depå med varm mat så ringde Johan och sa att han var tvungen att bryta loppet vilket var riktigt tråkigt. Han hade kräkts fyra gånger och var framme vid Beret nu. Jag kom fram och familjerna var där och hejade. Alexandra hjälpte mig tvätta fötterna så jag kunde smörja på nytt vaselin innan jag tog på nya strumpor. Jag fick i mig lite ris och jag ja sa att jag skulle göra ett försök att fortsätta även om jag inte mådde helt hundra. Jag tyckte även att jag hade en ojämn puls men ville inte kolla upp den med vårdteamet eftersom jag då riskerade att bli stoppad från att fortsätta.

Fylld av energi från familjen körde jag vidare. Snart mörknade det och vid nästa depå Salardu var det natt. Varenda skugga jag såg när jag sprang i mörkret såg ut som något djur eller människa. Jag tog två koffeintabletter. Denna natten var lite kallare och jag tog på jackan. Förra natten hade jag sprungit i t-shirt hela tiden. Men det blev ganska snart varmt igen så det åkte av efter nästa depå som var Banhs Tredos. Nu började terrängen bli riktigt tuff med stora klippblock. Här träffade jag på Alexis och Anna igen och vi sprang en lång bit tillsammans. Det fick bli två koffeintabletter till.

Nu steg solen upp för andra gången under tävlingen och strax därefter passerade jag banans högsta punkt på 2600m, Coth de Podo, där det fanns en kontroll utan depå för att man inte skulle kunna ta en genväg. Sen var det nerför en lång bit vilket kändes fruktansvärt i framsida lår. När jag kom fram till depån Colomers förstod jag att jag skulle klara att komma i mål. Direkt efter depån gick banan rakt uppför en klippvägg. Det var ren bergsklättring och det var svårt att hålla i stavarna samtidigt eftersom man behövde händerna för att klättra.

Näst sista depån Ressec lämnades och precis när jag kom ut från den så hörde jag någon ropa mitt namn. Då hade hela gänget åkt upp för att heja på mig. Det kändes riktigt kul och jag fylldes på nytt med energi. Även Henrik var med som hade gått i mål på fantastiska 30:27 och en total 14e-plats. Jag hade haft ganska stor marginal men den blev bara mindre och mindre eftersom det gick så långsamt nu på slutet. Jag började bli lite orolig för att jag ändå inte skulle klara tiden.

Här gick banan längs en serpentinväg upp i bergen. Jag bara tittade ner i den när jag följde den. Efter några kilometer hörde jag någon ropa 50m bakom mig. Det var en annan löpare som gjorde mig uppmärksam på att jag hade missat att banan hade vikt av in på en smal stig i skogen. Faktiskt ganska väl skyltat men nu var jag väldigt trött i skallen också. Framme vid sista depån Santet Escunhau. Nu var det först an backe med 400 hm sen bara neråt mot mål. Solen stekte i backen och ungefär efter halva backen gick jag om en kille på alla fyra som kräktes. En kontrollant hade sett det och var på väg mot honom med vatten. Troligen klarade han inte att komma i mål. Riktigt tråkigt när man är så nära. När jag kom över sista krönet var det neråt hela vägen. Det blåste nu ganska mycket men medvind som tur var så jag fick en extra skjuts. 

När jag kom in i Vielha så mötte mina barn upp mig. Riktigt kul att springa sista biten med dem även om Svante tyckte jag var lite långsam. Jag var så trött att jag stannade två gånger och trodde jag var i mål fast det bara var uppblåste reklamskyltar. Vilken känsla när alla klappade och jag sprang sista biten. Såg att klockan hängde där och drog i snöret.

Tack alla som stöttat mig på plats och på sociala medier. 162 km, 10770 höjdmeter på 46:41:06. Äntligen revansch på bergen!