Klåveröd Backyard - Vinst!

Jag har länge varit sugen på att prova springa ett Backyard Ultra men det har alltid krockat med andra tävlingar eller semestrar. Men i år hade jag inga andra större tävlingar bokade så jag letade upp en som verkade intressant och ganska nära. Klåveröd Backyard som har den speciella egenskapen att det är 120 höjdmeter per varv. Jag gillar att springa i backar och är ganska stark i benen. 

Backyard Ultra är ett ganska nytt koncept inom löpning som kommer från Lazarus som är snubben som också hittat på den galna tävlingen Berkley Marathons. Jag träffade honom när jag sprang Kullamannen 2019. Backyard Ultra går ut på att man springer ett varv på 6,7 km som man måste klara av på en timme annars är man ute. Varje timme startar ett nytt varv. Sen pågår tävlingen till det bara finns en person kvar. Den sista personen som är kvar måste fullfölja ett varv själv. Anledningen till att det är just 6,7 km per varv är att det blir 100 miles (161 km) på 24 timmar. 

Alexandra körde mig till Klåveröd som tar 75 min från Skurup. Det var lite morgondis och svalt men så ut att bli en väldigt bra dag vädermässigt. Vi rullade in på Linda Bengtssons gård kvart över 8 och där hade redan hälften av löparna börjat förbereda sig. Jag ställde upp min stolar nära toaletten ifall det skulle uppstå kö. Tog med två stolar så att jag skulle kunna lägga upp mina fötter i pauserna. Kollade över vad som fanns i form av energi och vätska vilket såg bra ut. Vatten, saft, cola, kaffe och banan var det jag siktade in mig på. 

Det började närma sig start och vaselinet åkte på. 28 anmälda och 26 stod på startlinjen. Det var korta kläder som gällde för mig men det fanns en del mindre erfarna löpare som hade både lång tröja och vindjacka på. Starten gick och vi lunkade lugnt iväg. Alexandra lämnade för att åka till barnens fotbollsaktiviteter. Banan gick till stor del på stigar i skogen, men även till viss del på grusväg. De 120 höjdmetrarna var fördelade på ungefär 10 backar där vissa var väldigt branta. Men även de flacka backarna gick vi i för att spara på benen. Jag kom tillbaka till startområdet efter 45 min. Passade på att dricka, ta en del banan och tömma skorna på grus och barr.

Funktionärerna meddelade sen när det var 5, 2 resp 1 min kvar till start och sen var dags för nästa varv. Det var väldigt skönt att slippa springa med tung väst eftersom man hade allt i startområdet. Det var fortfarande behaglig temperatur men det skulle bli varmare så de meddelade att du skulle sätta ut en vattendunk efter halva rundan. Dock kända jag inte att jag behövde fylla på vatten under rundan just nu. En kul sak de hade var en klocka som man skulle ringa i när man slagit personligt avståndsrekord. Det var en tjej som ringde i klockan redan efter två varv och då sprang hon ändå ett tredje varv efter det. Det fanns även lite sponsrade priser som lottades ut bland löparna. Jag hade tur att vinna ett presentkort på 400 kr hos Löplabbet.

Efter varv 4 så bjöds det på hamburgare med hembakat bröd. Det var gott och ganska lagom att få i sig i pausen. Det var ett par som bägge sprang i tunna löparsandaler. När de sprang efter mig så kände de igen min Ironman-tatuering på vaden. Det visade sig att vi hade sprungit GIFT, Genarps IF Trail, tillsammans i somras. Förutom dem så kände jag inte igen några andra av deltagarna. Varvtiderna blev långsamt längre och längre. Nu plockade jag med min ihopvikbara kopp som jag tryckte in i svettbandet på armen.

Efter varv 8 bjöds det på våfflor som var gjorda av ägg från gården. Det var väldigt gott och lätt att få i sig. Det blev några fler som ringde i klockan och droppade av en efter en. Nu var vi ungefär hälften kvar. Klockan var 17 så den varmaste tiden på dagen var över. Jag bytta tröja var femte varv vilket var skönt eftersom jag blev rätt svettig. På varv 10 var vi bara 8 stycken kvar. Nu var det dags för en långärmad tröja och pannlampa.

Det går automatiskt lite långsammare i mörkret och nu tror jag pausen var nere på 8 min som gick väldigt snabbt. Vi var 5 pers som kom sprang varv 12 och därefter serverades det mackor och buljong.  Familjen hade kommit för heja på mig vilket var jättekul. Varv 13 startade och då gav en person upp på startlinjen. Efter 100 meter var det ytterligare två personer som gav upp, vilket betydde att vi bara var två kvar. Johan som jag sprang tillsammans med hade bara sprungit 6 mil innan och nu var vi över 8 så jag var ganska säker på att jag skulle klara längre än honom. Dock så hade han ett 10 mils-lopp planerat i november så jag tänkte att han kanske skulle försöka springa så långt för att prova på distansen.

När vi kom i mål på varv 13 så sa Molly att detta måste du vinna pappa. Då hade jag redan hört Johan prata med funktionärerna om att han skulle sluta springa eftersom hans ena knä började ömma. Så det var bara att ställa mig ensam på startlinjen och genomföra varv 14 själv. Det var en fantastisk känsla och lyckan att veta att jag skulle vinna mitt första lopp gjorde att det inte alls kändes jobbigt att springa. Eftersom det var sista varvet behövde jag inte heller hålla igen och kunde springa i många av backarna som vi annars hade gått i. När jag närmade mig mål såg jag eldarna och hörde den stämningsfulla musiken som spelades. Det var längesedan jag känt mig så här fräsch efter ett lopp. Men det gör stor skillnad att få lite vila varje timme.

14 varv blev 93 km och 1700 höjdmeter. Som pris fick jag en handgjord skål från världsmästaren i drejning, Bente Brosböl Hansen, som bor i Klåveröd. Det var nog inte sista gången jag sprang ett Backyard Ultra. Åtminstone inte om jag hittar någon annan med mycket höjdmeter. Tack för all support!

Race report från Trans Scania 2023

Trans Scania är ett lopp jag har haft i tankarna länge. En av anledningarna är ju att det går så nära vilket gör det dels lättare för mig själv att ta mig dit och hem, dels gör det att det kommer vara fler som supportar och hejar på mig längs banan. Det startar i Bjärred och går till andra sidan Skåne där man vänder vid Haväng. Sen springer man till Lund där man går i mål efter 246 km. 

Eftersom det var runt 50 personer som anmälde sitt intresse inom ett dygn så höll arrangörerna ett lotteri som live-sändes på Facebook i november 2022. Såklart följde jag denna och efter ett tag dök mitt namn upp på skärmen. Nu var det på riktigt. Det som jag förändrade i träningen jämfört med åren innan var att jag sprang inte lika mycket i backe men ökade längden något. Så i juni och juli såg det ut så att jag sprang en mil minst varannan dag och sedan varje helg sprang jag en 3-milsrunda. Eftersom banan ligger så nära passade jag på att springa valda delar av den så att navigeringen inte skulle bli ett problem. För även om man springer med karta i klockan kommer man göra små navigeringsmissar, speciellt på natten.

Då jag sprungit fem 100-miles-tävlingar innan så har jag en viss rutin när det gäller packning och förberedelse vilket kändes bra. Även om det nu gällde 150 miles så är ju packningen i princip identisk. Här finns dock ingen obligatorisk lista utan man har eget ansvar. Trans Scania har som tradition att de tävlande träffas kvällen innan start på en pizzeria i Lund eftersom många kommer långt bort ifrån och ändå sover på hotell i Lund. Det är såklart frivilligt men jag tog ändå chansen att träffa de tävlande så man har lite koll på varandra innan vilket gör det lättare att ta kontakt sen när man träffas under själva loppet. Kul att höra lite historier från de som sprungit innan också. Bla var det en löpare som klättrade upp i ett träd eftersom han blev så rädd för korna som fanns i en hage han sprang igenom.

Starten skulle gå kl 8 så det blev en tidig morgon. Vi lämnade Skurup 06:30 när Alexandra körde mig till Bjärred. Kroppen kändes bra men tävlingsnervositeten hade infunnit sig vilket är en ganska skön känsla. När vi kom till Bjärred fick jag GPS-sändaren som skulle monteras på löparvästen. Den var guld värd. Speciellt för supporten som kunde se exakt var jag befann mig hela tiden. Sen gick vi alla ut längst ut på långa bryggan där starten skulle gå. Det var perfekt väder. Lite svalt men soligt. 10 min innan start dök min kollega Marcus upp med sin minsta son. De bor bara någon km från starten.

Tävlingsledningen sa några sista ord och började sen räkna ner. Starten gick och vi började jogga så smått längs bryggan som är ganska smal. Direkt efter bryggan gick banan till höger men det missade de som sprang först så det blev en väldigt tidig felspringning men det ordnade sig snabbt. Skönt att äntligen komma igång. Trots att jag hade kissat innan vi gick ut på bryggan kände jag att jag redan efter nån km blev nödig. Jag hade hamnat lite mellan en grupp som sprang lite snabbare och en grupp som tog det lugnare i starten. Jag hoppade snabbt in i en dunge för att lätta på trycket. Några han springa förbi och när jag började springa igen så hamnade jag tillsammans med Anna som var den enda kvinnan i startfältet. Det hade funnit fler bland de 20 innan men de hade av olika anledningar gett upp sin plats och då går platsen till nästa på reservlistan.

Det är svårt att springa långsamt i början på ett lopp när hela kroppen spritter av energi. Jag hade som plan att inte springa snabbare än 6:30 min/km. Jag låg lite på gränsen och Anna ville gärna ligga närmare 7-minuterstempo vilket gjorde att jag inte sprang för snabbt i början av loppet. I det tempot är det inga problem att prata så vi lärde känna varandra lite. Hennes yngsta son körde runt och var support. De hade bestämt att träffas ungefär var 15e km om jag minns rätt. 

När vi kom in i Arlöv så gick banan precis på brorsans gata. Tyvärr var de bortresta denna helg men grannen Stefan som jag träffat en del stod utanför sitt hus och hejade. Han hade även amerikansk vän Alex med sig och de boostade mig med en massa energi. Kort därefter stannade Anna hos sin support och jag sprang vidare själv.

Vi Bulltofta sprang vi genom några parker och på ett ställe där stod en kille vid ett bord och hejade. Han hade vattendunk som jag fyllde en flaska från och även en massa annat men inget som jag var direkt sugen på. Damerna spelade mot Japan och precis när jag stod vid bordet så fick jag höra att Ilestedt nickade in 1-0 från radion han hade med sig. Då fick jag också lite extra energi när jag sprang vidare. På väg ut från Malmö kom jag i kapp en löpare som trots att jag sprang långsamt sprang förbi ganska snabbt. När jag närmade mig Bara så kom jag i kapp två löpare som jag såg gå en del. Det visade sig att den ena killen hade problem med kartan i klockan men efter en omstart av den fick han rätt på den och började springa igen. Han höll ett något högre tempo än jag ville och sprang ifrån mig. Den andra killen halkade efter.

Denna del av banan var helt ny för mig då jag bara provsprungit från Häckeberga och framåt. Dumt nog tänkte jag att man dels skulle vara fräsch, dels att man sprang ihop med några andra så här tidigt i loppet. Men jag sprang ju nu ensam och missade vattenstället i Bara. Som tur var är det inte jättelångt ifrån Bokskogen där det både fanns vattenkranar och café man kunde besöka. Här träffade jag även tävlingsledningen som hejade och tog foto. 

Nu sprang jag förbi Bokskogens golfklubb, genom Holmeja och sen vidare precis norr om Sturup där ett flygplan flög över mig och landade precis när jag kom förbi.

Nu började jag få slut på vatten igen och den enda kranen jag hittade stod det att man skulle koka innan man drack så där vågade jag inte fylla på. Då stod helt plötsligt morsan och Gunder och väntade på mig när jag kom ut från skogen. De frågade om jag ville ha kaffe vilket jag gärna drack. Men de hade tyvärr inget vatten med sig. Så det var bara att fortsätta in i skogen utan. Efter några km kom jag ut ur skogen igen och då hade de varit i Genarp och handlat en flaska vatten vilket var jättesnällt. Nu kunde jag fortsätta mot backarna i Genarp utan att oroa mig för vatten åtminstone.

Kate hade sagt att hon kanske skulle komma förbi och heja vid Kullatorpet eftersom det ligger nära Veberöd där hon bor. Jag skickade ett meddelande att hon gärna fick ta med vatten om hon skulle dyka upp så att jag inte skulle råka ut för samma sak igen. I Genarp finns det några långa backar men det visste jag då jag sprungit där många gånger innan. När man springer så här långt så gäller det att gå i backarna för att spara på benen. Men det kändes ganska bra hittills. Som utlovat stod Kate tillsammans med hunden Oliver och väntade vid Kullatorpet. Jag fyllde på mitt vatten passade på att få lite energi genom att leka lite med Oliver. Kullatorpet ligger vid korsningen där man springer norrut på vägen tillbaka.

Jag fortsatte söderut och nu var det en del nerför. Efter ett tag kom jag fram till en väg och där stod JP som precis kört hem från jobbet. Han sa att han eventuellt kom och sprang en bit med mig imorgon. Nu kände jag hur trött jag var när jag stannade. Det känns inte lika mycket när man är igång. Jag sprang vidare och kom till den långa uppförsbacken till Romeleåsens golfklubb där jag gick. Väl framme vid klubben så stod morsan och Gunder där och väntade på mig med vatten. Jag hade tänkt köpa nåt i kiosken men den hade stängt för en kvart sedan tillsammans med restaurangen. Men de hade en sportdryck nere i shopen så jag gick in och köpte en flaska där. Jag sa hejdå till dem och fortsatte längs skåneleden som går längs norra delen av golfbanan.

Jag sprang genom Blentarp och kom efter ett tag ifatt en kille som hade fått ont i hälen. Tydligen en gammal skada som hade blivit värre så han skulle bryta. Vi satt bredvid varandra på pizzerian dagen innan och han berättade då att han hade sprungit en gång förut 2017. Det började skymma så jag började tänka på min pannlampa som jag snart skulle komma fram till då den låg i min dropbag vid Sövdesjön. Där finns även en allmän toalett som jag besökte för att fylla på mina vattenflaskor. När jag sedan kom ut på parkeringen så stod mina svärföräldrar Harald och Gunilla där och hejade. De hade kaffe och vindruvor med sig. Det var väldigt gott och lätt att få i sig.

Efter några km kom jag fram till dropbagen som låg en bit inne i skogen så att inget skulle bli stulet av någon passerade på stigen en bit ifrån. När jag kom dit stod en löpare där och bytte om. Jag satte i batterierna i pannlampan och fixade lite med ny energi. Jag hade inte kunnat äta så mycket gels och energibarer så det var inte lönt att packa på mer av dessa. Men tog portionspåsarna med sportdryckspulver. Jag bytte t-shirt och strumpor. När man är utmattad så tar enkla saker mycket längre tid än normalt. Jag ser på min löpardata att stoppet tog över 30 min vid dropbagen. Pannlampan sattes igång och jag fortsatte genom skogen.

Ganska snart kom jag till Snogeholmssjön där det satt ett stort gäng utanför en stuga. De hejade klappade när jag sprang förbi och jag kände igen mina föräldrars vän Tommy som jag även spelat padel med många gånger. Jag hejade på dem men det visade sig efteråt att han inte hade känt igen mig. Kanske inte så oväntat när man träffas i en helt annan miljö och där jag dessutom hade en pannlampa som bländar dem jag kollar mot. När jag kom ut till väg 13 stod Alexandra och barnen där. Molly hade spelat fotbollscup i Ystad så de kunde inte komma tidigare. Jag fyllde på vatten och sportdryck. Fylld av energi från familjen sprang jag vidare.

I skogen innan man kommer ut på väg 11 är det en lång uppförsbacke där jag gick upp. Plötsligt hör jag något ljud från skogen och kollar dit med min pannlampa. Då ser jag ett stort vildsvin som vänder sig om och gör en massa ljud mot sina ungar som för att visa att man skall akta sig för människor. Det var första gången jag har varit så nära ett vildsvin så jag hann bli lite nervös. Men det slutade ju bra. Precis efter väg 11 fyllde jag på vatten igen. Efter Vanstad var klockan över midnatt och jag kände mig sömnig. Så jag bestämde mig för att ta en 15 min powernap vilket jag gjorde vid Kullamöllan. Eftersom det hade börjat bli fuktigt på marken så la jag mig på en av bänkarna. Det var lite kyligt så jag tog på långärmade tröjan och vindjackan. Larmet ringde och det var dags att fortsätta igen.

Jag närmade mig Lövestad och där hade jag hört talas om en stängd pizzeria som skulle öppna bara för vår skull. Eftersom klockan var närmare 01:30 när jag kom dit funderade jag på om de kanske ställt ut några slices på baksidan eller något sånt. Men när jag kommer fram så är det tänt så jag testar att öppna dörren och den glider upp. Välkommen säger Lisbeth och Magnus till mig. Man kan inte bli annat än glad när sånt här händer. Jag kunde bara få i mig en slice men den var väldigt god. Drack också en alkoholfri öl. De bjöd på allt. På stolen bredvid hängde en löparväst som jag frågade om. Den tillhörde tydligen en löpare som hade sovit ute i hallen i två timmar för han inte mådde så bra. Jag tackade så mycket för allt och sprang vidare i natten.

Nu gick banan genom mycket hagar efter Heingetorp och jag fick gå upp och ner för en massa stegar för att komma in och ur hagarna. Dessa är ganska jobbiga när man är så här trött i benen. När jag kom fram till Alunbruket tog jag en ny powernap på tröskeln till ladan. När jag vaknade hade det börjat ljusna och jag kunde lägga pannlampan.

Innan man kommer fram till Hallamölla springer man på leriga stigar med en brant lutning i sidled. Men det gick bra. Här mötte jag ledaren av loppet som alltså hade varit och vänt vid Haväng. Därefter dök löpare efter löpare upp. Det var kul att hälsa på dem då man inte träffar så mycket folk annars. 

När jag kom till Brösarp stod det en löpare vid korsningen. Han sa att han brutit eftersom hela kroppen gjorde ont och han orkade inte med den smärtan i 24 timmar till. Men han var snäll och visade mig att man kunde fylla på vatten på en toalett vid brandstationen. När jag fortsätter genom Brösarp möter jag Anna som blir jätteförvånad att jag ligger efter henne. Men jag förklarar att hon troligen har sprungit om mig när jag gjorde lång paus vid dropbagen.

Jag närmar mig Haväng och ser en svart mercedes som liknar JPs köra ner mot stranden. Mycket riktigt är det han som står där när jag kommer fram till parkeringen. Vi springer ner till havet så jag får doppa ett finger i vattnet. 

Sen bjuder han på en stor buffé från bagageluckan. Men vid det laget är det inte mycket som jag är sugen på. Men kaffe, vatten och lite smörgås får jag i mig. Sen springer han med mig ända bort till Vantalängan. Det var väldigt skönt att springa med någon. Då orkar man springa lite snabbare också även om det fortfarande gick väldigt långsamt såklart. Vid Vantalängan har de utedass till de som campar där så jag passade på att utnyttja dessa. Jag fick med mig några fler smörgåsar och sen sprang han tillbaka till Haväng. Det var mycket uppskattat.

När jag sprungit en stund så hör Alexandra av sig och säger att hon är på väg. Vi bestämmer att vi skall träffas mellan Andrarum och Lövestad. Denna dag är mycket varmare och jag doppar mina buffar i åar så ofta jag får chansen. Så skönt att ta på sig en iskall blöt buff på huvudet när man springer i värmen. Jag träffar Alexandra och Svante på en skogsväg. När jag sitter där vid bilen springer två killar förbi. Jag bestämmer mig för att ta 15 min powernap i bilen. Jag lägger mig i baksätet och blundar. Efter vad som kändes som 5 sekunder så väcker Alexandra mig och säger att det gått en kvart. Tror jag får i mig en banan här också. Innan Heingetorp så träffar jag morsan och Gunder. De har bla en redbull med vilket var godare än jag trodde det skulle vara när jag kände mig så utmattad. Kan dock bara få i mig halva.

Fortsätter ner mot Lövestad. När jag kommer fram går jag in på ICA och hittar en kall pucko som jag köper. Väldigt gott var det. Skickar ett sms till Alexandra att hon gärna får ta med en pucko när hon träffar mig nästa gång. Precis innan Vanstad står både Alexandra och Svante med farsan och Eva. De hade köpt en stor pucko så jag fyller ena flaskan med den och dricker resten. Bara några km senare står morsan och Gunder igen. Jag dricker då bla resten av redbullen. När jag kommer till väg 11 står farsan och Eva där och hejar och fotar lite.

Nu kom jag fram till den långa asfaltsbacken jag gick uppför förra gången. Jag springer nerför och det går väldigt snabbt. Kollar klockan och den visar 7-minuterstempo. Därefter kom jag till Snogeholmssjön och det började regna. De två som sprang förbi mig vid Andrarum låg helt utslagna bredvid sin supportbil. Jag ropade några uppmuntrande ord och sprang vidare. Jag närmade mig Sövdesjön och nu var det väldigt mörkt inne i skogen. Det slutade regna så jag bytte strumpor och t-shirt igen vid dropbagen. Det dök upp en ficklampa bland träden och jag tänkte det var en annan löpare. Men det var mina svärföräldrar som hade kommit till Sövde igen. Precis då kom en ny skur. Harald lånade då ut sin jacka till mig som jag kunde använda som skydd när jag sprang några km till parkeringen dit de körde. Det var väldigt snällt och jag hade tur att det bara var en kort skur som kom.

Jag sprang vidare och tyvärr var det mycket högt gräs som jag sprang igenom direkt efter det. Så skorna blev helt fyllda med vatten. När jag kom fram till Blentarp så stod Alexandra, morsan, farsan och Eva där. Då var det dags för en ny powernap. Under tiden torkade de mina skor så gott det gick med några servetter. Denna gång var det riktigt tufft att fortsätta och det gick väldigt segt att komma igång igen. Men det var tur jag fick lite varmt kaffe i alla fall när jag skulle trycka ner mina fötter i våta strumpor och skor.

Strax innan jag kom fram till golfklubben så hörde jag ett obehagligt ljud bredvid mig. Jag vände pannlampan och ser ett nytt vildsvin. Denna gång går den ute på en åker 10 meter från grusvägen jag står på. Den springer snett bakom mig och kommer upp på grusvägen 10 meter från mig. Nu blev jag riktigt rädd eftersom jag visste att jag inte kunde springa så snabbt och att det heller inte fanns några träd eller liknande att ta skydd bakom. Jag skrek lite åt den i panik och då fortsatte den ut på åkern på andra sidan vägen. Det var en riktigt pulshöjare.

När jag kom förbi golfklubben var klockan runt 3 på natten. Då blev jag ganska förvånad när jag såg att alla skärmar utomhus var igång och drog ström. Men det lyste ju upp parkeringen fint för mig. Här passade jag på att fylla på vatten. Nu började jag få lite lätta hallucinationer. Varje hus jag sprang förbi på natten såg ut att ha folk som satt på altanen. Men varje gång var det typ buskar och annat som hjärnan hade tolkat som människor.

Någonstans mitt inne i skogen så ser det plötsligt ut som en människa som bara står där. Han har reflexer över hela kroppen och ser ut att komma direkt från filmen Tron. När jag förstår att det inte är en hallucination tänker jag först att det är en byggarbetare som har sådana reflexkläder. Jag säger hej och att jag letar efter Skåneleden som var lite otydlig precis här. Då kommer han närmare och jag ser att det är löparen Ken som jag träffade på pizzerian dagen innan tävlingen. Han säger att han har lite svårt att navigera. Jag lyser då runt lite och hittar en orange prick på ett träd. Jag tänder min röda lampa i nacken och frågar Ken om den är på vilket han bekräftar. Häng på mig säger jag och börjar lunka längs leden. Efter en minut kanske så tycker jag att det inte hörs något bakom mig så jag vänder mig om och jag ser honom inte längre. Vet inte exakt vad som hände, men han kom i alla fall i mål till slut.

Precis innan jag skulle ge mig upp på Romeleklint så kom jag fram till några kabeltrummor och lastpallar. Så där tog jag min sista powernap. När jag vaknade så hade det börjat ljusna. Då bar det av uppför backen där jag tränat många höjdmeter. Jag kände att det började ömma i höger knä. Sen kom jag förbi The Lodge som också har några fina backar. Efter ytterligare en bit så kom Skrylle. Även om det var ett tag jag sprang där så hade jag glömt hur tuffa backar det finns där. Var sugen på att handla nåt gott i Skrylle men de hade inte öppnat så tidigt. Sprang vidare och kom förbi fiskeklubben vi Rögle dammar. De hade öppet och jag köpte en kall sockercola och en choklad för 20kr. Nu gjorde det ganska ont i knäet så löpsteget blev någon sorts haltande där jag försökte sätta mest tyngd på vänster sida.

Strax därefter träffade jag familjen igen. Nu var det inte långt kvar. En härlig känsla. Precis när jag kom in i Lund så stod morsan, farsan och Eva och hejade på mig. När man springer över E22an så skulle man enligt instruktionerna ringa till tävlingsledningen så att de skulle vara beredda att ta emot i mål då löparna kommer med så stort mellanrum ibland. Jag ringde och kände att jag var väldigt nära. Det kändes lite konstigt att springa bland så mycket folk när man hela tiden sprungit i ödemark i princip. När jag har 500m kvar så ringer Molly och frågar var jag blir av. Hon hade tydligen väntat länge. Då svänger jag upp efter Grand Hotell och det är bara 100m kvar.

Då hör jag jubel och applåder och jag tar de sista stapplande stegen och stannar framför alla som står och hejar. Men det var tydligen 5 meter för tidigt så jag fick gå några steg till och då sa även klockan att jag var i mål. Så skönt att det är över. Fick reda på att jag kom på 10e plats och tiden 51:07 vilket inte var så viktigt för mig. Fick finishertröjan av tävlingsledningen som även sa att jag nog tog rekord i antal supportrar vid mål. De som var där var Alexandra, Molly, Svante, morsan, farsan, Eva, JP, Fia och Edvin.

Efter 5 minuter ringer telefonen och det är Ystads Allehanda som vill intervjua mig. Det var farsan som hade tipsat dem. Vi snackar lite och det blir en artikel några dagar senare, kul. Vi går bort till en bänk i närheten där jag sätter mig ner och jag får blommor av farsan och Eva och en alkoholfri skumpa av familjen P. Tog av mig skorna och upptäckte att de var helt skrynkliga på hela undersidan. Nu var det skönt att åka hem och vila.

Tack alla som skickat glada hälsningar och framförallt tack alla som kom ut och hejade och supportade på banan. Utan er hade jag inte kunnat genomföra loppet!

Race report från UTMB Mont Blanc

UTMB Mont Blanc har varit en dröm ända sedan jag hörde talas om det när jag blev lite mer intresserad av trail- och ultra-löpning. Dock trodde jag inte det riktigt det var realistiskt för mig att genomföra förrän jag hade klarat av UTMBs tävling i Val d'Aran 2021 då jag även blev direktkvalificerad till UTMB Mont Blanc. Henrik blev också direktkvalificerad men Johan bröt pga magproblem så vi trodde inte han skulle ha någon chans. Men han ansökte och lottades in vilket var jättekul.

 

Träningen gick lite bättre inför detta loppet och jag tog lite lärdomar från Spanien. Bla att jag i princip körde alla uppförsbacketräningar med stavar för att även få in mycket överkropp. Det blev även 3 veckor innan tävlingen sön: 1500 hm, tis: 1000 hm och lör: Snapphaneracet 28km med 800 hm som jag tror verkligen gjorde skillnad.

 

Väl på plats träffade jag Lars som jag sprungit några tävlingar med innan. Han sprang TDS 145km vilket gick bra. Johan och Henriks fyra träningskompisar var också nere, där Micke sprang OCC 55km och Patrik CCC 100km. Så det fanns nästan någon att följa under hela vistelsen. Vi bodde bara några hundra meter från målområdet vilket var perfekt.

 

Vi gick igenom vår packning väldigt noggrant innan vi skulle hämta nummerlapparna och då upptäckte jag att jag fattades lite grejer som jag inte trodde var så noga. Men de var tydligen mer grundliga i kontrollerna här. Så jag fick köpa en mössa då det inte räckte med buff och keps. Även vattentäta skalskydd till handskarna fick införskaffas. Skönt att vädret aldrig blev så dåligt att jag var tvungen att ta på dem i alla fall. När vi väl kom till kontrollen visade det sig att ingen av oss blev kontrollerade, vilket ca 25% blev. Men det kändes ändå tryggt att ha med allt som man skulle.

 

Väderprognosen innan loppet såg inte alls bra ut. Dagarna innan var det jättevarmt vilket såklart gör det jobbigt. Men prognosen för vårt lopp var att det skulle bli svalare och mycket regn vilket ju gör att man blir ännu kallare. Men ju närmare vi kom ju bättre såg det ut och det slutade med att det bara kom någon droppe precis vid start och sen inget mer.

 

I starten var det väldigt trångt. Henrik hade gått fram lite längre då han är mycket snabbare än mig och Johan. Sen kom den mäktiga musiken och startskottet som släppte iväg 2627 löpare genom trånga gator i centrala Chamonix där publiken stod och hejade. Det blev ganska många minuters gång innan vi kunde börja springa pga trängseln men det var kul med så mycket publik och att loppet äntligen var igång. De första 7km var det ganska platt och det blev jogg hela vägen. När första stigningen började dröjde det inte länge innan vi blev helt stillastående på vissa ställen. Det var pga att vissa passager över små hängbroar och liknande var ganska smala. Det är ju alltid lite stressande att stå still i en tävling men det är inte mycket att göra åt. Jag passade på att få i mig lite energi.

 

När jag skulle fälla upp stavarna så fick jag direkt problem. Inne i dem sitter en vajer som sträcks av en fjäder som drar ut för att spänna upp stavarna. Men den ena fjädern verkade ha fått en knut på sig eller nåt så jag fick dra allt jag kunde för att spänna upp den. Då började fundera på om mina 100 euro skulle räcka till att köpa någons begagnade stavar. Någon timme längre fram poppade till och sen var stavarna som vanligt vilket var väldigt skönt. Här på första berget så var benen pigga och det gick bra upp och sen löpning på vägen ner. Jag fick ta på mig lampan innan vi kom till stationen i botten, Saint-Gervais. Johan hade lite mer komplicerad lampa så jag fick lysa upp stigen för honom med tills vi var framme så han kunde montera sin strålkastare. Uppe på berget låg jag på plats 2007 men hade tagit mig fram till 1939 när vi kom ner.

 

Nu hade vi en lång uppförslöpning framför oss. I början var det ganska lite lutning så det gick att springa vissa delar. Men sen efter ca 35km så började berget på riktigt och det blev lämmeltåg uppför. Johan började känna sig lite risig och hade problem med att få ut nåt fast han var kissnödig hela tiden. Vi kom fram till att det nog berodde på att han tagit för många salttabletter vilket ju kan påverka njurarna. Så inget mer salt och mer vatten blev ordinationen. Nerför tog vi det väldigt lugnt och tappade lite placeringar. Inte för att det hade någon betydelse. Vårat mål var ju att ta oss i mål inom tidsgränsen. Men på detta lopp är det ganska tajta reptider åtminstone på första halvan av loppet.

 

Mitt i natten så tog jag två koffeintabletter så jag inte skulle bli sömnig vilket jag inte heller blev. Ungefär vid 65km kom solen upp igen vilket var en härlig känsla. Nu var det bara en bergstopp kvar innan drop-bagen i Courmayeur i dalen. Vi körde kanske hårt i uppförsbacken och jag kände att det började påverka magen. Det var en väldigt lång nerförsbacke och när vi äntligen kom dit var jag helt slut då jag inte kunnat få i mig någon energi. Johan var inte heller helt hundra och var tvungen att gå på toa. Jag försökte få i mig nåt och jag tror det blev lite buljong med pasta i. Vi passade på att byta tröja och strumpor och fyllde på med nytt vaselin på alla ställen som hade risk för skav. Än så länge hade jag inte känt av någon tendens till skav vilket var skönt då vi knappt kommit halvvägs av loppet. Vi ville inte sitta för länge och slösa tid så vi gav oss iväg ganska snabbt och tog 128 placeringar från att vi kom in till att vi sprang ut genom stationen.

 

Direkt efter började en väldigt tuff stigning och nu började solen steka också. Stigningen var 800m och vi stannade och pausade på 400m och 600m. Efter denna stigningen mådde jag riktigt dåligt. Johan fick magproblem igen och jag kunde knappt gå rakt i värmen. Vi kom till en lite vattenkälla där folk samlats och vilade lite. Där berättade Johan att han fått så mycket skav att han inte kunde fortsätta. Då kom jag att tänka på ett tips jag fått av en mer erfaren ultralöpare. Nämligen att om man mår dåligt eller är väldigt trött så är det värt att ta en 15-minuters sovpaus så "resettar" man kroppen. Jag sa till Johan att han skulle ta sig ner till nästa kontroll som var nära så skulle jag komma efter att jag provat detta trick. När mobilens larm ringde så kände jag mig piggare. Magen var inte mycket bättre men jag kände mig ändå ok. Så jag gick ner till Johan som hjälpte mig fylla på mina flaskor. Jag sa att jag skulle försöka lite till i alla fall. Men han hade redan bestämt sig för att inte köra vidare så han skulle ta bussen därifrån. När jag lämnade stationen var det lite mer än en timme till tidsgränsen vilket inte kändes mycket alls.

 

Eftersom jag kände mig lite bättre gick jag på i ganska bra tempo uppför nästa stigning. När jag kom till toppen började det blåsa kalla fuktiga vindar så det blev till att klä på sig en hel del. Dock så slutade nästan blåsa direkt när jag kom en bit ner i backen som var väldigt lång. Här var jag tvungen att klä av mig plagg efter plagg igen. Här skulle jag kunnat sprungit mer, men jag vågade inte då jag inte visste hur mycket stryk benen skulle ta. Jag kom ju ihåg hur det kändes i slutet i Spanien. Nu blev det mörkt igen och då hade jag kommit på en bra plan. När jag kom till Champex-Lac skulle jag ta två koffeintabletter tillsammans med energin och sen lägga mig och ta en 15-minutare till om jag hade tid. Det visade sig att jag efter pausen fortfarande hade 1 timme till godo så det var det värt. Nu kändes det mycket bättre och med "bara" tre berg kvar tänkte jag att nu kan jag trycka på lite mer både uppför och nerför vilket jag också gjorde.

 

Härifrån tog jag sen placeringar mellan varje kontroll. Jag träffade på svenskar då och då som jag pratade lite med. Men annars var det mycket ensamt även om jag hela tiden såg folk i princip som jag gick om uppför eller sprang om nerför. Nu började jag förstå att det skulle gå vägen vilket är en fantastisk känsla. Jag fick även en hel del påhejningar i telefonen som jag kollade vid stationerna för att få ännu mer energi.

 

Sista berget uppför var väldigt långt och nu hade solen börjat steka igen. Det var brant på sina ställen och mycket teknisk terräng. Här var det många turister som var ute och vandrade också som hejade på oss vilket var härligt. Ungefär när jag nådde toppen så mötte jag en svensk tjej som började prata lite. Jag var så trött så jag märkte inte att hon filmade mig, men hon var tydligen från Pace-on-earth som bla är en podcast. Så jag hamnade på deras instagram där jag mest svamlar. Ungefär 75% in i klippen här är jag med:

https://www.instagram.com/stories/highlights/17934862193237859/

 

Nu när det bara var sista nerför och såg mycket folk som tog det lugnt och svalkade sig i bäckar osv så tänkte jag att det är ju lika bra att köra på så snabbt som möjligt. Jag kommer bara springa loppet en gång så kul att få så bra placering som möjligt. Det visade sig att det var en lång nerförsbacke som slingrade sig i skogen med mycket damm och rötter. Men benen kändes oförskämt pigga och det gick bra hela vägen.

 

När jag äntligen kom ner till Chamonix var det bara ren njutning att springa på gatorna med allt folk som hejade. I sista kurvan stod gänget och hejade och Henrik hängde med ända in i mål. Han hade gjort en makalös tid på 28 timmar nånting och var bästa svensk. Själv gick jag in på strax under 43 och var väldigt nöjd med det. Blev placering 1233 totalt av 2627 startande och 1789 som gick i mål. Då var det gott med ölen man fick när man hämtade ut sin ganska fula finisher-väst. Ingen medalj har de heller på UTMB tydligen. Men det brydde jag mig inte jättemycket om nu när jag äntligen var i mål!

Med bara två små blåsor på tårna och hyfsat fräscha ben kunde jag gå tillbaka några hundra meter vi hade till lägenheten. Benen kändes mycket bättre än efter Spanien. Blir troligen bara en veckas löpvila i stället för en hel månad som det blev förra året. Sist men inte minst, tack för all pep under loppet!